alaarcon

Jag berättade tidigare för min vän att jag är i en fas där jag inte orkar ta tag i saker och ting. Fick det att låta så där superdramatiskt som bara jag kan. Jag är en jävel på att dramatisera saker och ting till överdrift. Men nu är det ju faktiskt sant. Jag låter hellre jobbiga saker vara än att ta tag i dom. Är jag konstig för det eller bara mänsklig? Borde jag ha dåligt samvete? Är jag en sämre människa för det? Ärligt talat så känns det fan rätt skönt. Så jag tänker fortsätta med att skjuta upp saker tills jag känner viljan och ett "JA-moment" - att nu ska jag ta tag i allt det där som legat och dragit. För att jag vill. Inte för att jag måste. Jag hatar måsten. Måsten är till för att skjutas upp. I alla fall just nu. Men jag är fortfarande rädd för att jag inte påbörjar mitt liv. Tiden går så förbannat fort nu. Tänk om jag blir en sån där 30årig människa utav att fortfarande veta vad jag vill? Utan att jag fortfarande inte riktigt kommit in i livet som är på riktigt? Nu känns det mest som jag väntar på att livet ska börja. Fast då var det ju en väldigt smart person som sa att jag inte skulle vänta på att livet ska börja, för under tiden som jag väntar händer det. Lättare sagt än gjort. Nu går jag runt i sånna där tankar som ingen egentligen vill ta del av, för alla blir psyk av det. Inklusive jag själv. Men jag tar det. Dom är ju trots allt mina tankar. Men jag tänker lägga det åt sidan. För jag orkar inte tänka - jag skjuter upp mina scary thoughts. För min tillvaro i övrigt är väldigt ljus. Den är bra som fan. Den är helt klart en tillvaro att WOH:a för. Just nu är jag en positiv woh-girl, inte en sån där som gråter inombords och är sjukt patetisk som i How I met your mother. Kanske lite. Men vem fan är inte? På tal om HIMYM så är jag äckligt sugen på att dra hem dom senaste avsnitten. Men så kan jag ju inte göra det för att min dator lider av stumhet. Eller vad det nu kan kallas för lustigt.

Nu ska jag vara produktiv och hänga med min bästvän Erika och baka nattbullar. Ska förövrigt bring my A-game vad gäller bullbakningen. Den ni. Godnatt!

Försök att läsa detta med en nypa salt. För jag kan inget annat än att skratta åt mig själv. Och jag hoppas att ni gör detsamma. Inte för att jag är rolig, utan för att jag är så jävla retard, som min vän ville uttrycka det. Jag är snart 20 år & jag fick en fråga av denna vän: vad kan du utöver allt som ingen annan kan? Jag kunde ta mig fan inte svara på den frågan. Haha! Jag kan fan ingenting som ingen annan inte kan. Inget som utmärker mig. Vad jag kan komma på i alla fall. Förutom mig själv i helhet, jag är ju awesome.

Men min kära lilla mamma fick utbrott på mig för att jag aldrig hjälper till hemma. Alltså, ska jag vara ärlig så har tanken slagit mig att göra det, men jag har aldrig tagit mig till själva handlingen så att säga. Visst har jag lagat middag, diskat och jag städar mitt rum ibland. Men jag har nog aldrig tagit mig för att tvätta, rengöra toaletter, dammsuga, våttorka och alla andra diverse saker man gör när man städar. Så återigen till min vän, som ringer mig efter att jag berättat att jag verkligen garvar(!) åt mig själv för att jag är efterbliven och faktiskt tycker att det är en livsförändring att börja med hemmasysslor. Han garvar i sin tur åt mig för att han, som han uttrycker det, tycker att jag är retard för att jag aldrig hjälpt till hemma, sen så tyckte han attjag var en curlingunge också och världens tönt som tycker att det är kräkvarning på att rengöra toaletter som han tydligen gjort sen han var liten.

När jag jobbade på ett servicehus förra sommaren fick jag städa två gånger i veckan. Det innebär allt från att putsa speglar till att rengöra toaletter. Jag bad alltid min arbetskamrat att rengöra toaletterna för att jag fick kväljningar. Vi hade i princip samma schema men som straff från hans sida tog jag största delen utav städningen bara för att han fick ta skitgörat. Bokstavligen. Så då kanske ni förstår hur vidrigt jag tycker att det är.

Så jag och min mammis kompromissade. Jag tar disken från och med imorgon(!) - och ja, det är ett stort steg för mig - jag kan till och med dammsuga och rengöra handfaten inne på toan, men jag kommer aldrig att rengöra toaletterna tills den dagen jag flyttar hemifrån.

Och nu tänker jag ännu en gång garva, även om det så är inombords, för jag inser att min vän har rätt. Jag är en jävla fjant. Grejen är att jag vet ju hur man tvättar, jag kan laga mat och jag vet hur man får på en diskmaskin och så vidare. Men jag är för bekväm hemma att jag inte ser utöver min lilla bubbla. Kanske är dags då. Jag kommer ångra att jag erkänt detta - men I don't give a rats ass. :) Åtminstone är jag ärlig.

Allt det där kan vi ju ta som en stor fet lögn. Fast å andra sidan inte. Det beror ju helt på hur man vill se på saken. Jag skulle se det som en lögn. Alla som känner mig vet att jag i stort sett ljuger röven av mig efter att ha skrivit ut just dom där orden. Don't care. Promenaden gjorde mig gott i alla fall. Så mycket kan vi vara ärliga om. Jag hoppas att alla har en vän som Erika. För det är fan i mig guld. Jag kan räkna mina närstående på en hand. Precis så som jag vill ha det. Och det fick mig precis att tänka på bästis-Johanna. Om vi inte hade setts under räknade minuter i Härnösand i somras när hon och hennes familj körde igenom hade vi inte setts på ett år. Det kallas LIDA. Jag saknar henne. Men jag har henne alltid med mig runt halsen. Och snart är hon med mig på riktigt. Jag räknar ner dagarna till fullständig lycka.

Jag har kommit underfund med att den musik man lyssnar på har jävligt stor påverkan i ens sinnesstämning. Så jag tänker lägga min Chill-lista på Spotify på hyllan ett tag. Den gör mig ledsen, nedstämd och irriterad. Och det får mig att tänka på varför alla jävla låtar som skrivs här i världen handlar om kärlek? Åh, jag blir äcklad. Faktiskt. Finns det ingen människa som tänker på nåt annat än sina jävla känslor och hur illa respektive bra dom har det i sina kärleksliv? Det är rätt störande när man tänker på det. För det finns väl mer att lägga ner sin själ på. Visserligen är ju vissa av dessa känslomässiga låtar några av dom bästa som finns, men jävlar i mig vad man analyserar vartenda ord och tänker "exakt så där känner jag, han/hon sjunger om mig". Enda tanken som slår mig just nu är hur mycket jag har börjat älska att vara deppig till Taylor Swift. Gud, hjälp mig! Jag hatade henne förr. Nu kan jag inte få nog av henne. Och varför det då.. jo, för att vissa av hennes låtar får mig att släppa ut varenda cell av desperation i tårar. Jag låter som största tönten just nu, säkert. Men det är ju bara sanning. Jag är ju egentligen den största tönten som finns. Jag gråter till klichéfyllda filmer med vackert slut. Ändå sitter jag efteråt och hatar filmens lyckliga slut och tänker - pessimist som jag är - att det händer ju bara på film och förbannar alla filmproducenter för att dom alltid lägger till ett perfekt slut på den perfekta film som handlar om dom perfekta människorna och deras perfekta jävla liv. Jag hatar egentligen film. Så nu vet alla att jag lider av schitzofreni och dubbelmoral på hög nivå.

En tanke som slog mig lite plötsligt också var att det är rätt lustigt hur kul andra människor kan tycka det är att läsa hur en annan person beklagar sig och jämrar sig för att hon är den största pessimisten som finns. Jag hade inte bloggat på 7 månader. Ändå sitter jag här på under ett dygn, med en hel del läsare. Från ingenstans. Vad kul att ni finner det intressant. Hur orkar ni? Jag klagar inte dock, bara en tanke som slog mig. Och det gjorde inte ont, nej.

Nu ska jag gå och sätta mig framför televisionen och hoppas på att jag kan somna under rimlig tid för en gångs skull, det har ju inte varit poppis på senare tid. Mitt huvud arbetar i övertid. Fan, jag borde få betalt för det. Anyways, imorgon har jag skola. Sedan ska jag prata av mig som aldrig förr och hoppas på bättre tider. Ha en trevlig fortsatt natt.

Håret är toppat, maten är i magen, klockan tickar. Jag ska ut och ta en promenad med min älskade Erik. Älskade ängel, tu-du-dududu, du är sann. Eller nåt. Vissa människor är förövrigt så jävla på och av att jag blir skadad i huvudet av att tänka på hur infernaliskt korkade dom är. Antingen är man, eller så är man inte. Svårt? Nej! För i helvete, fatta ett jävla beslut and stick with it. Och ännu mer störande är det när dessa vissa människor inte förstår att i loppet av sin belsutsjävlaångest så far andra människor illa. Idioter. Jag är arg, ja. Och jag har varit arg ett tag. Kommer fortsätta vara arg. Så jävla arg. Det är rätt behagande faktiskt. Jag lovar!

Men som sagt - promenad! Jag har en röv att tänka på.

Jag diskade. Eller förde över disk från diskhon till diskmaskinen. Kallas diska för modernt folk. I min värld i alla fall. Jag krossade ett glas och slog mig i huvudet på en skåpsdörr. Kallas skicklighet på hög nivå. Jag försökte även hitta dammsugarpåsar. Gick det bra eller.. NAE! För dom finns inte. Dom är slut. Jag som tänkte snitta upp den som är i för att leta desperat efter ett smycke jag tror kan ha sugits upp på något sätt. Det är min enda utväg. Hittar jag det inte där, måste jag tyvärr dö! Jag gillar att vara en dramaqueen. Men nu är jag faktiskt inte det. Jag måste nog faktiskt dö då. På riktigt.

Jag har ett irritationsmoment idag. Och eftersom jag är som jag är försöker så jävla mycket att inte bry mig. Det faller sig inte naturligt för mig att inte göra det. Eller ja, det gör det nog, eftersom jag skiter fullständigt i det mesta. Men inte i detta fall. Detta fall är annorlunda. Så. Jävla. Annorlunda. Och det irriterar mig. För det är bortom min kontroll. Och jag är lite av ett kontroll-freak. Det ska vara på mitt sätt och ingen annans. Och nu vill min vilja inte lyda mig. Då är det illa. Jag hade funnit en stabilitet för ett tag sen och höll mina känslor på en jävla låg nivå, 25 procent känslor och 75 procent envishet att trycka bort den där gnagande jävla känslan. Jag är inte känslokall, vilket det nu låter som. Men jag önskar att jag var det. Jag önskar så innerligt att jag var känslomässigt rubbad på ett iskallt sätt. För då har man åtminstone stabilitet i sig själv. Känslor förstör allt, hela ens tillvaro. Och för mig är det inte okej. Det är inte okej att vara svag, ynklig och patetisk och känna så mycket att man blir världens minsta person. För idag känner jag mig som världens minsta person. För tre månader sen var jag inte det. Jag hade åtminstone min självkontroll kvar. Så jag bryr mig. Fastän jag inte vill. Jävla känsla, jävla ovilliga vilja.

Nu ska jag kolla på Desperate Housewives senaste. Då glömmer jag bort mitt patetiska sätt för en stund och kan skratta åt fiktionens patetiska sätt istället. Det känns ju betryggande. I alla fall en aning.

Jag vet inte varför jag fick för mig att springa tillbaka till min blogg så här hastigt och lustigt. Över ett halvår sedan jag skrev något här, och det känns riktigt konstigt att läsa inlägg jag skrivit förr. Det känns som forntiden. Men jag är inte den som är den och skäms över det som skrivits för hundra år sedan. Och även därför får det vara kvar. Hur lustigt det än må vara. Det allra lustigaste är nog faktiskt min längtan efter att få skriva av mig. Det är sinnessjukt jobbigt att skriva ner tankar, känslor och allt vad det innebär på ett papper för hand. Hjälp! Skrivkramp någon? Och att skriva långa emotionella rader på Facebook känns lite så här "hej-jag-är-14-kom-och-hjälp-mig". Overkill. Jag har alltid sett min blogg som en fristad. Jag skriver vad jag vill, hur jag vill, när jag vill. Den som vill läsa, läser. Den som inte vill, just don't. Och sen så finns det ju alltid människor som har sina åsikter. Ha dom, för all del. Men ibland undrar man vart fan ni fick luft ifrån. Och jag skiter i hur personlig jag blir här egentligen. Om jag inte kan prata om det, så måste jag väl åtminstone kunna skriva om det. I guess. So here's for nothing.

Jag är så jävla less. På i princip allt. Och jag har ingen aning om varför. Jag tänker liksom tillbaka på när jag var 14 och jag tyckte fan att livet sög då. Helt sjukt vad kasst jag kunde må, och jag tyckte att mina problem var störst i världen och att jag aldrig skulle bli en större människa än så. Jag tyckte att jag var ynklig, liten och totalt värdelös. Idag vet jag självklart bättre. Jag vet att jag inte är ynklig, liten och totalt värdelös. Men känslan kryper upp. Fast jag har starkt bestämt mig för att det är två helt olika saker att känna och att tycka. När jag analyserar mina problem som 14-åring tycker jag att det är fruktansvärt patetiskt att trycka ner sig själv så otroligt mycket, för det är exakt det man gör även om man låter någon annan göra det åt en, för att jag till exempel fick tandställning och en dum jävel trackade mig för att jag hade räls. Haha! Jag gnällde på min tandläkare varje gång jag var där om när jag skulle få ta bort min tandställning. Så jävla töntigt! Gud, idag önskar jag att jag kunde återfå min tandställning. Men idag är jag 19, och det kostar 10lax. Vänta, jag ska bara magiskt trolla fram 10lax och skaffa mig en tandställning! Jävla dum man kan vara. Och just det där med att vilja se ut som alla andra, göra som alla andra, aldrig gå mot strömmen, för gud nåde dig om du gör det - då är du så jävla ocool. Agh! Jag blir galen. Det allra tråkigaste är att man blir aldrig kvitt det. För överallt ser du tjejer och killar i sina 14 år, som har samma problem och alla ser exakt likadana ut. Skärpning förfan. What's the fun in that liksom? Det är så sjukt hur man utvecklas så mycket som människa i tänket under 5 år. När jag är 35, kommer jag ha utvecklats lika mycket då på 5 år? Eller är det nu, i denna ålder, som avgör vilken typ av människa du blir?

Jag har nämligen starkt grott in mig på att människor som är formade, aldrig kommer att förändras. Och visserligen utvecklas man hela tiden. Men ens tankesätt utvecklas väl inte drastiskt från en dag till en annan? Såvida inget hemskt händer, som en nära-döden upplevelse, eller något annat hemskt, vad nu det kan tänkas vara. Idag är jag ju som jag är. Och jag funderar på när mitt tankesätt kommer sluta att förändras. För när jag var 14 tänkte jag inte som jag gör idag. Fan, jag tänkte inte för ett år sedan, som jag gör idag. Och idag - vad tänker jag? Jo, jag tänker att jag fan i mig inte vill växa upp. Jag vill gå tillbaka i tiden. Bli liten igen. Varför det? För att det skrämmer skiten ur mig att bli vuxen. Jag ville inte fira min 19-års dag för att jag hade åldersnoja. Nu hade jag ju visserligen en riktigt bra 19-års dag, för vissa människor är helt enkelt lite bättre än alla andra. Men det hör inte hit. Jag var i alla fall inte rädd för att bli gammal. Utan för vad som väntar utanför min jävla dörr hemma hos mamma och pappa. För nu måste jag ju flytta hemifrån. Bli min egen person. Sluta vara beroende av mina föräldrar. Hur känns det då? Skönt tycker väl dom flesta. Och jag håller med. Fyfan vad skönt. Men det tänker man ju innan man tänker på att man måste skaffa jobb, betala skatt, betala hyra, räkningar, mat och allt vad det innebär. Och jag som knappt vet hur fan man tvättar! Okej, jag överdriver visserligen lite när jag säger så. Ta mig inte på orden. Men nästan! Matlagning må vara bland det jobbigaste jag vet. Städning? Geez, jag blir irriterad av bara tanken. Rengöring av toaletter, jag får kväljningar av bara tanken, rensa avlopp.. för det är det ju ingen som ska göra åt en precis. AGH! Och den som säger att det är med glädje som man blir vuxen. Prata fan för er själva! Jag kanske tänker annorlunda om 5 år från nu och tycker att det var ynkligt av mig att känna så här. Men just nu är det ett stort problem. Och alla andra jävla problem som jag har i min ryggsäck hoppar fram hela tiden. Ibland önskar jag att jag inte var människa. Fågel kanske. Dom är ju fria?

Jag skrev precis en bok. Grattis till den som orkade sig igenom den. Faktiskt! Jag skulle personligen ha slutat läsa vid första meningen. För vem fan vill läsa om andras klagomål? Usch. Jag har i alla fall mer. Åh, så jävla mycket mer. Nu ska jag kolla på film. En djävulsk romans. Varför? För att alla romanser är djävulska. Fyfan vad djävulska dom är. Och den som säger nåt annat är bara naiv. Men det är inte alltid dåligt att vara naiv dock. Godnatt!

It's alright, because I love the way it hurts.

FÖRRESTEN: Jag är brunett igen!