alaarcon

Jag vet inte varför jag fick för mig att springa tillbaka till min blogg så här hastigt och lustigt. Över ett halvår sedan jag skrev något här, och det känns riktigt konstigt att läsa inlägg jag skrivit förr. Det känns som forntiden. Men jag är inte den som är den och skäms över det som skrivits för hundra år sedan. Och även därför får det vara kvar. Hur lustigt det än må vara. Det allra lustigaste är nog faktiskt min längtan efter att få skriva av mig. Det är sinnessjukt jobbigt att skriva ner tankar, känslor och allt vad det innebär på ett papper för hand. Hjälp! Skrivkramp någon? Och att skriva långa emotionella rader på Facebook känns lite så här "hej-jag-är-14-kom-och-hjälp-mig". Overkill. Jag har alltid sett min blogg som en fristad. Jag skriver vad jag vill, hur jag vill, när jag vill. Den som vill läsa, läser. Den som inte vill, just don't. Och sen så finns det ju alltid människor som har sina åsikter. Ha dom, för all del. Men ibland undrar man vart fan ni fick luft ifrån. Och jag skiter i hur personlig jag blir här egentligen. Om jag inte kan prata om det, så måste jag väl åtminstone kunna skriva om det. I guess. So here's for nothing.

Jag är så jävla less. På i princip allt. Och jag har ingen aning om varför. Jag tänker liksom tillbaka på när jag var 14 och jag tyckte fan att livet sög då. Helt sjukt vad kasst jag kunde må, och jag tyckte att mina problem var störst i världen och att jag aldrig skulle bli en större människa än så. Jag tyckte att jag var ynklig, liten och totalt värdelös. Idag vet jag självklart bättre. Jag vet att jag inte är ynklig, liten och totalt värdelös. Men känslan kryper upp. Fast jag har starkt bestämt mig för att det är två helt olika saker att känna och att tycka. När jag analyserar mina problem som 14-åring tycker jag att det är fruktansvärt patetiskt att trycka ner sig själv så otroligt mycket, för det är exakt det man gör även om man låter någon annan göra det åt en, för att jag till exempel fick tandställning och en dum jävel trackade mig för att jag hade räls. Haha! Jag gnällde på min tandläkare varje gång jag var där om när jag skulle få ta bort min tandställning. Så jävla töntigt! Gud, idag önskar jag att jag kunde återfå min tandställning. Men idag är jag 19, och det kostar 10lax. Vänta, jag ska bara magiskt trolla fram 10lax och skaffa mig en tandställning! Jävla dum man kan vara. Och just det där med att vilja se ut som alla andra, göra som alla andra, aldrig gå mot strömmen, för gud nåde dig om du gör det - då är du så jävla ocool. Agh! Jag blir galen. Det allra tråkigaste är att man blir aldrig kvitt det. För överallt ser du tjejer och killar i sina 14 år, som har samma problem och alla ser exakt likadana ut. Skärpning förfan. What's the fun in that liksom? Det är så sjukt hur man utvecklas så mycket som människa i tänket under 5 år. När jag är 35, kommer jag ha utvecklats lika mycket då på 5 år? Eller är det nu, i denna ålder, som avgör vilken typ av människa du blir?

Jag har nämligen starkt grott in mig på att människor som är formade, aldrig kommer att förändras. Och visserligen utvecklas man hela tiden. Men ens tankesätt utvecklas väl inte drastiskt från en dag till en annan? Såvida inget hemskt händer, som en nära-döden upplevelse, eller något annat hemskt, vad nu det kan tänkas vara. Idag är jag ju som jag är. Och jag funderar på när mitt tankesätt kommer sluta att förändras. För när jag var 14 tänkte jag inte som jag gör idag. Fan, jag tänkte inte för ett år sedan, som jag gör idag. Och idag - vad tänker jag? Jo, jag tänker att jag fan i mig inte vill växa upp. Jag vill gå tillbaka i tiden. Bli liten igen. Varför det? För att det skrämmer skiten ur mig att bli vuxen. Jag ville inte fira min 19-års dag för att jag hade åldersnoja. Nu hade jag ju visserligen en riktigt bra 19-års dag, för vissa människor är helt enkelt lite bättre än alla andra. Men det hör inte hit. Jag var i alla fall inte rädd för att bli gammal. Utan för vad som väntar utanför min jävla dörr hemma hos mamma och pappa. För nu måste jag ju flytta hemifrån. Bli min egen person. Sluta vara beroende av mina föräldrar. Hur känns det då? Skönt tycker väl dom flesta. Och jag håller med. Fyfan vad skönt. Men det tänker man ju innan man tänker på att man måste skaffa jobb, betala skatt, betala hyra, räkningar, mat och allt vad det innebär. Och jag som knappt vet hur fan man tvättar! Okej, jag överdriver visserligen lite när jag säger så. Ta mig inte på orden. Men nästan! Matlagning må vara bland det jobbigaste jag vet. Städning? Geez, jag blir irriterad av bara tanken. Rengöring av toaletter, jag får kväljningar av bara tanken, rensa avlopp.. för det är det ju ingen som ska göra åt en precis. AGH! Och den som säger att det är med glädje som man blir vuxen. Prata fan för er själva! Jag kanske tänker annorlunda om 5 år från nu och tycker att det var ynkligt av mig att känna så här. Men just nu är det ett stort problem. Och alla andra jävla problem som jag har i min ryggsäck hoppar fram hela tiden. Ibland önskar jag att jag inte var människa. Fågel kanske. Dom är ju fria?

Jag skrev precis en bok. Grattis till den som orkade sig igenom den. Faktiskt! Jag skulle personligen ha slutat läsa vid första meningen. För vem fan vill läsa om andras klagomål? Usch. Jag har i alla fall mer. Åh, så jävla mycket mer. Nu ska jag kolla på film. En djävulsk romans. Varför? För att alla romanser är djävulska. Fyfan vad djävulska dom är. Och den som säger nåt annat är bara naiv. Men det är inte alltid dåligt att vara naiv dock. Godnatt!