alaarcon

Allt det där kan vi ju ta som en stor fet lögn. Fast å andra sidan inte. Det beror ju helt på hur man vill se på saken. Jag skulle se det som en lögn. Alla som känner mig vet att jag i stort sett ljuger röven av mig efter att ha skrivit ut just dom där orden. Don't care. Promenaden gjorde mig gott i alla fall. Så mycket kan vi vara ärliga om. Jag hoppas att alla har en vän som Erika. För det är fan i mig guld. Jag kan räkna mina närstående på en hand. Precis så som jag vill ha det. Och det fick mig precis att tänka på bästis-Johanna. Om vi inte hade setts under räknade minuter i Härnösand i somras när hon och hennes familj körde igenom hade vi inte setts på ett år. Det kallas LIDA. Jag saknar henne. Men jag har henne alltid med mig runt halsen. Och snart är hon med mig på riktigt. Jag räknar ner dagarna till fullständig lycka.

Jag har kommit underfund med att den musik man lyssnar på har jävligt stor påverkan i ens sinnesstämning. Så jag tänker lägga min Chill-lista på Spotify på hyllan ett tag. Den gör mig ledsen, nedstämd och irriterad. Och det får mig att tänka på varför alla jävla låtar som skrivs här i världen handlar om kärlek? Åh, jag blir äcklad. Faktiskt. Finns det ingen människa som tänker på nåt annat än sina jävla känslor och hur illa respektive bra dom har det i sina kärleksliv? Det är rätt störande när man tänker på det. För det finns väl mer att lägga ner sin själ på. Visserligen är ju vissa av dessa känslomässiga låtar några av dom bästa som finns, men jävlar i mig vad man analyserar vartenda ord och tänker "exakt så där känner jag, han/hon sjunger om mig". Enda tanken som slår mig just nu är hur mycket jag har börjat älska att vara deppig till Taylor Swift. Gud, hjälp mig! Jag hatade henne förr. Nu kan jag inte få nog av henne. Och varför det då.. jo, för att vissa av hennes låtar får mig att släppa ut varenda cell av desperation i tårar. Jag låter som största tönten just nu, säkert. Men det är ju bara sanning. Jag är ju egentligen den största tönten som finns. Jag gråter till klichéfyllda filmer med vackert slut. Ändå sitter jag efteråt och hatar filmens lyckliga slut och tänker - pessimist som jag är - att det händer ju bara på film och förbannar alla filmproducenter för att dom alltid lägger till ett perfekt slut på den perfekta film som handlar om dom perfekta människorna och deras perfekta jävla liv. Jag hatar egentligen film. Så nu vet alla att jag lider av schitzofreni och dubbelmoral på hög nivå.

En tanke som slog mig lite plötsligt också var att det är rätt lustigt hur kul andra människor kan tycka det är att läsa hur en annan person beklagar sig och jämrar sig för att hon är den största pessimisten som finns. Jag hade inte bloggat på 7 månader. Ändå sitter jag här på under ett dygn, med en hel del läsare. Från ingenstans. Vad kul att ni finner det intressant. Hur orkar ni? Jag klagar inte dock, bara en tanke som slog mig. Och det gjorde inte ont, nej.

Nu ska jag gå och sätta mig framför televisionen och hoppas på att jag kan somna under rimlig tid för en gångs skull, det har ju inte varit poppis på senare tid. Mitt huvud arbetar i övertid. Fan, jag borde få betalt för det. Anyways, imorgon har jag skola. Sedan ska jag prata av mig som aldrig förr och hoppas på bättre tider. Ha en trevlig fortsatt natt.